Om boken: 2022 / Rezano tog ett glas vin, sniffade det, tog en klunk, sträckte sig efter osten, kastade en bit i munnen på honom och upprepade flera gånger. Det såg lite onaturligt ut, som ett inte särskilt lyckat försök att dölja känslor. Hala släpade inte efter honom. Med skillnaden att hon tryckte in sig i en stol, bokstavligen drunknade i den och gömde sig bakom ett glas vin. "Förstod jag rätt..." sa Rezano långsamt, "att Sarko Tone är ingen mindre än den mörka hertigen?" Vilket skrämde oss som barn. Som dödade flera medlemmar av min, och inte bara," han sneglade på Hala, "familj." Gör jag något fel? Var det precis det du sa? "Ja," nickade jag och tog också upp en bit ost. "Så... Men inte bara den mörka hertigen själv grep kroppen av en lokal aristokrat och bodde väldigt nära oss..." Rezano talade medvetet långsamt, som om han tvivlade på min tillräcklighet och mentala hälsa, "och vi gör affärer med honom." Så du också... Samma som han, en migrant till en annan kropp som brukade tjäna... Gud? Till den riktiga guden, som har sitt eget folk att... samla kunskap?